Tramphilosophies

Library of fragnances har en doft som heter Dirt, som luktar dirt. Nu har A non smoking generation dragit igång en ny kampanj där de har producerat en parfym som luktar ciggarettfimp. Att lukta äckligt är helt enkelt det nya svarta. Jaha, jag får väl slänga min Givenchy dream i soporna. Undrar vilka nya parfymer som kommer lanseras.

"Pete Doherty - me " ?
"Dior - Hundbajs" ?
"Lindsay Lohan - Tonårsfylla" ?
"Håkan Hellström - Räkfrossa" ?


Vilken doft blir nästa stora nyhet?

Smell ya later...
/P

Jag längtar till tentan. Jag längtar inte till tentan. Jag får ångest av tanken på att den snart ska skrivas. 6 timmars rent plågeri i förvaltningsrätt. Å andra sidan vill jag att den ska vara över så att jag kan börja jobba och tjäna lite efterlängtade pengar då csn håller hårt på stålarna i sommar. Skulle kunna jobba lite nu, men jag ägnar hellre tiden åt att ångestplugga lite till.

Snälla låt den 7e juni komma snart så jag kan lägga lagboken åt sidan och glida in i mina scrubs och låta pengarna rinna in på kontot.

Någon annan som längtar efter tentan alternativt svettas inför tanken?

/P

...för det är så sällsynt. I Sverige finns det 2 exemplar och de är planterade i Botaniska trädgården, Göteborg. Just nu blommar de och hittas i Bambudalen eller Japanska dalen.

Jag vet att jag tjatar om botaniska men det är verkligen värt ett besök. Även om man inte är någon trädgårdsnörd med gröna fingrar eller naturintresserad miljöstudent med fjällrävenryggsäck så är det otroligt rogivande att ströva runt och betrakta alla blommor eller männsikor. Lugnt och skönt är det dessutom. Gå dit med en vän eller ensam. Det finns alltid någon rar tant eller mysig farbror att prata med om man känner sig ensam. Se dock upp för skäggiga damen, hon älskar att klaga och slutar aldrig att prata.


Enjoy!

/P

Läste i The Economist.com (22/5 -08)att man i Frankrike oroar sig för hur eleverna ska klara den skrifgtliga delen av "baccalauréat" (examen). Oron har orsakats av det ökande användandet av msm-språk i uppsatserna bland eleverna. President Sarkozys upprördhet går inte att miste på i citatet "Se vad det gör med de franska språket". Sarkozy är övertygad om att man om några år inte kommer att kunna förstå varandra på grund av det nya sms-språket. Några exempel som jag hämtat från artikeln är "JTM" som betyder Je t'aime - jag älskar dig. "A2M1" - a demain, som betyder vi ses imorgon.

Själv tror jag inte att det nya sms-språket kommer leda till undergången för all kommunikationsföreståelse. Språket utvecklas hela tiden. C'est ca. Så är det. Dock håller jag med om att man måste hålla fingrarna och hjärnan i styr när man skriver, det är allt för enkelt att av vana skriva förkortningar när man skriver mer seriösa texter.

Ska bli spännande att se vilken utveckling språket kommer ta om några år efter att sms-språket tagit över de vardagliga språket. Symboler nästa? Förresten, hur gör kineser och andra teckenskrift brukare när de smsar?


läsa hela artkeln? http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=11412629

/P

De hänger instängda i garderoben. Får sällan komma ut. Känna på hur det är i det fria. De har blivit lovade fester, galna nätter, middagar och annat kul. Tyvärr får de oftast bara följa med på ett äventyr innan de blir förpassade till sin galge. De börjar med kärlek vid första ögonkastet. Komplimangerna flödar och jag kan inte sluta lovprisa dem. Kom med mig hem! Hos mig får du det bra. Förälskelsen är intensiv men ack så kort. Redan efter första natten har passionen lagt sig. Jag vet inte vad jag ska göra av dem så jag ignorerar dem. Ibland, oftast i samband med att jag ska ut på galej eller liknande går jag in till dem. Deras besvikelse sticker mig i ögonen. De har blivit lurade och nu överröser de mig med dåligt samvete. Jaja, nästa gång, säger jag och hoppas att de köper min lögn, men inte ens jag tror på vad jag säger.

Jag funderar på att göra mig av med dem. Sälja dem eller ge bort dem. I alla fall en av dem. Kanske den turkosa? Eller den svarta med rosor från Cannes? Den rosa från New York? Min balklänning?

Problemet är att jag inte kan göra mig av med dem för jag älskar dem fortfarande. Kanske inte lika passionerat och galet som jag gjorde när jag först mötte var och en av dem, men jag har fortfarande känslor för dem.

Så de får fortsätta att hänga i garderoben och deppa. Jag har dock bestämt mig för att om de ska få vara kvar så måste jag använda alla minst en gång innan sommaren är slut. Deal?

/P

New order - Krafty
Daniel Lanois - The messenger
Herman Düne - I Wish that I could see you soon
The Beatles - Here comes the sun
Soho dolls - the stripper
Feist - My moon My man
Djavan - se
KT tunstall - throw me a rope
Alison Krauss, Gillian Welsh - Fly away
U2- I still haven't found what I'm looking for
Ted Gärdestad - Låt kärleken slå rot
Joy Division - love will tear us apart
Jamie Cullum - These are the days

Det har nu gått två veckor sen Medvedev tog över presidentposten i Kreml. Jag med min fascination över Ryssland, ryska och dess kultur och politik är mycket intresserad över hur maktskiftet kommer påverka landet. Medvedev har gjort ett radikalt men enligt mig positivt drag då han meddelat att det är dags att tag i korruptionen som präglat landet i evigheter. Undrar om han kommer lyckas. Det ska bli spännande att se nästa drag Medvedev gör på planen men alla vet att bakom står Putin och viskar i hans öra. I höst bär det av till St. Petersburg med Julia, då ska vi gå på konstmuseum, äta bortstj och använda oss av vår ryska.

/P

Läste i DN att blogg.se är är den sida med flest bloggar. Här ligger man och trängs med 75.000 andra bloggar. Det blir ett skönt klirr i kassan för herr Leijonhufvud. Enligt honom är det kvinnorna (eller snarare tjejerna eftersom hälften är 18-25 år) som surfar runt mest på blogg.se, hela 95%.

En grupp som gärna frossar i dagens outfit, babybilder, små hundar och 14årstjafs. Tyvärr bjuds det inget sådant i den här bloggen. Dock finns det undantag, folk som vill läsa om annat än ovan nämda ämnen och det är för er jag skriver.



Läsa hela artikeln? "Det slår mynt av bloggboomen" DN 2008-05-08, Jonas Leijonhufvud.

/P

Jag har rotat runt ett tag nu. Kraffsat, lyft och tittat under, bökat runt i röran. Jag hittar det inte.Det är dags att städa. Vårstäda. Slänga ut det som jag inte har någon användning för längre. Ibland är det svårt att göra sig av med saker. Man är rädd för att man ska ångra sig efteråt, man intalar sig själv att man visst har användning för dem. Tack och lov har jag nu kommit till insikt att det finns vissa saker jag inte behöver. Så jag tänker dumpa skiten. Få plats med nytt och låta de /det som jag verkligen värderar och behöver få ordentligt med plats. I mitt hjärta. För jag pratar inte om någon städning av lägenheten.(även om det behövs en vårstädning där med)

Nu ska jag och mozzarellan ut på skabbpromenad. Henne skulle jag aldrig dumpa.

/P

Jag har snöat in på något. Igen. Den förmågan har jag ärvt av pappa som också snöar in på något väldigt lätt eller skaffar sig nya projekt att hålla på med. Hursomhelst, jag har snöat in på zen. Det är Ms fel. M är min arbetskamrat och en av de få människorna på SS som man kan ha en intellektuellt stimulerande konversation med. M hade sett ett avsnitt av Kobra som handlade om zen-buddhister och berätta om det för mig. Nyfiken som jag är gick jag genast hem och kollade upp det på nätet samt såg avsnittet på nätet. Det som fascinerade mig mest var något som heter koan. Koan kan vara en gåta, en dialog eller en berättelse. Den kan inte lösas intellektuellt och ges av en mästare till en lärjunge för att denna ska bryta sitt tankemönster att tänka intellektuellt och istället låta sin intutitionen ta över. Genom att lösa koaner kan man tillslut nå upplysning, satori.

Ett exempel på en koan är:

"Hur låter ett träd som faller i skogen när ingen hör"

Koan tar långt tid att lösa. Tanken är att man inte ska försöka lösa den direkt utan snarare tänka på den någon gång varje dag. I dagar, veckor och år. Tillslut blir man galen men om man lyckas så förstår man gåtan utan att försöka lösa den intellektuellt.

Något att tänka på.

/P

Satt och läste i F's bröllopsmagasin. Där hittade jag en smårolig artikel som hette "Barns tankar om bröllop" (Bröllopsmagasinet nr 22/2008 s.100). En av frågorna var "Hur träffar man den rätte". En fråga som säkert alla ställt sig minst en gång i livet. De här kidsen verkade dock ha stenkoll på vart man ska leta.

"Carl 6 år: Man kan leta varje dag"
"Inez 6 år: Man träffar honom där man bor"
"Julia 4 år: Man kan träffa honom på dagis"

Gött, då vet jag vart jag ska börja leta.

/P

Har precis varit på bio och sett Iron man. Hade turen att få sitta brevid ett nyförälskat par som såg filmen som ypperligt tillfälle att få utforska varandras kroppar och uttrycka sin lust till varandra.

En sak som verkligen gör mig riktigt irriterad är trailers som är så långa att man inte behöver se filmen efteråt. Istället för att bli mer sugen på att gå och se/hyra filmen i fråga blir man bara sur eftersom man redan fått se alla skämt, de sorgliga stunderna,vändningen, ja i princip kan man redan hela handlingen samt att man fått ta del av alla godbitarna redan i trailen. Jag förstår att produktionsbolagen är ivriga att visa hur bra filmen är men snälla bespara mig. En trailer ska vara 2 minuter max. Annars kan man skita i det och visa filmen direkt.

/P

Vad folk verkar glömma är att saker man slänger i sjön oftast kommer upp till ytan igen. Något att tänka på.

Tack och lov har jag människor i min närhet som är värda sin vikt i guld. Ni vet vilka ni är och jag älskar er. Puss!

Nu ska jag ta tag i förvaltningsrätten på allvar innan den tar tag i mig.

/P

Gå på stranden och känna de små vågorna skvalpa mot fötterna när man trampar i vattenbrynet. Håller skorna i handen och tittar ut över sjön. Barbacka på hästen, rider över ängar utan att ha någon destination. Galoppera fram på en skogsväg med höstlöven yrandes kring hovarna, luften är härligt höstkall och man känner hästen arbeta under sig. Gå ner till stranden, efter ha dansat sig svettig på dansgolvet och med sina nyfunna vänner bada i havet trots att det är mitt i natten. Ligga på rygg i havet och flyta samtidigt som man tittar på stjärnorna. Ströva på gatorna i New York. Tusentals människor runt omkring en men ingen som säger åt en vart man ska gå, vad man ska göra. Staden är min. Bara min. Titta ut genom flygplansfönsret, ner på molnen, städerna, vattnet och sen luta sig tillbaka i flygplansstolen, blunda och veta att man är påväg. Ligga i parken och känna gräset pressas mot ryggen med körsbärsträden vakandes över en. Cykla på en skranglig cykel på en landsväg utanför Bologna. Trampa lugnt medan solen går ner över fälten. Paddla på en sjö med sina vänner i kanoten. Flyta fram över vattnet och känna solens strålar bränna i ryggen. Snöbollskrig utanför nattklubben. För att det är kul.

Listan kan göras lång, de här är bara några stunder då jag kännt total frihet, när den är som bäst.

Vilka stunder får dig att känna frihet?

Flyplatser. Bussar. Tåg. Andra städer. Nya platser. Jag har svårt att känna mig hemma. Jag trivs bäst på resande fot. Känslan av att vara påväg någonstans är skönare än känslan att komma hem. Det har blivit många flyttar under mina 22 år. Över tiotalet minst. Av alla dessa nya ställen har jag bara kännt mig riktigt hemma på några av dem. Huset i K. Huset i S, även om inte gillade andra saker med S så kännde jag mig hemma där, med hästarna och skogen. Pappas och E:s hus i O känner jag mig också hemma i, även nu när de byggt ut och om hela kåken. Resultatet är vansinnigt snyggt. Här på M i Gbg känner jag mig också hemma. lite i allafall även om jag måste måla om för att fullända känslan. Efter några år i 2a hand och med sambo och rumskamrater är det en enorm trygghet att inneha ett förstahandskontrakt. Att inte känna sig hemma eller inte veta hur länge man kan bo kvar, för att inte tala om att bo i någon annans bohag är en stressande känsla. Att ha en egen lägenhet fylld med mina egna möbler är en frihetskänsla.
Så varför står jag då och tittar ut genom fönstret som en sorgsen fågel i bur? En blick mot fjärran och en ständig längtan efter att få flyga iväg.För mig är hemma bra, men borta bäst när man har svårt att finna ro i sitt bo.

/P

När det känns som att hela Göteborg har solat i slottskogen idag har jag tillbringat dagen på neuro.op på S. Tyvärr måste jag meddela att jag inte såg Mc.Dreamy i operationsalen. Inte ens någon look-alike Mc.Dreamy. Mitt spanande efter heta läkare på S har hittills inte haft någon vidare utdelning, endast två stycken har dykt upp på min radar de senaste åren, men det var kvalité på dem. Jag får fortsätta mitt spanande, har trots allt utvidgat mitt arbets/spaningfält med tiden. Nåväl, den som söker skall finna.

Fick dock en trevlig kommentar om att jag såg ut som Dr. Izzie Stevens i mina gröna op.kläder, så en liten Grey's touch fick jag ändå på dagen.

Hoppas alla får en skön helg i solen!

/P

En av de bästa grejerna med att vara singel är att man har hela sängen för sig själv och ingen som klagar på att man tar allt täcke.

En av de sämsta grejerna med att vara singel är insikten om att man har hela sängen för sig själv och ingen som klagar över att man tar allt täcke.

Hmmm....

/P

När blev det okej för folk att agera mänskligt farthinder? Sprang vårruset i slottskogen idag och blev förvånad över hur många som bestämt sig för att lunka banan runt i jeans. Jaja, alla gör så gott de kan, det här är trots allt en folkfest. Problemet är bara att festen förvandlas till allmän irritation när folk som jag spinger (!) loppet men hela tiden måste kryssa sig fram mellan barnvagnar, rullatorer och lunkade människor redan de första kilometrarna. Vad var det i informationen i högtalarna och på de stora skyltarna om de olika startgrupperna för löpare, joggare, lunkare etc som folk inte förstod? Om man nu vet med sig att man inte kan eller orkar springa ens den första kilometern, varför ställer man sig då i gruppen för "springa"? Jag begär inte att alla ska galoppera runt banan i full fart, det jag önskar inför nästa år eller nästa lopp är att folk är ärliga mot sig själva och andra och sällar sig till den gruppen man tillhör. Då blir loppet smidigare, mindre gnäll = mer folkfest.
Nåja, slutgnällt för ikväll. Jag sprang igenom loppet och vann över mamma. Firade den personliga segern genom att bjuda över 2 goda vänner på hemlagad nässelsoppa och bröd. A hade med sig vin. Det var fint av henne. Nu är det dags att knyta sig, börjar jobbet klockan 6 imorgon bitti.

Det kanske kan låta självklart, men är inte våren den bästa tiden på hela året? Hösten och vintern kommer alltid oavsett om man vill eller inte. Evighetslånga, mörka och regniga dagar fyllda av ångest och en konstant längtan till varma och soliga platser. Vintern uppfyller sällan kriterierna på snö och fröjdefull jul. Sommaren ska vi inte ens tala om. Där kan vi snacka om höga förväntning som sällan blir så som man tänkt sig. Av någon anledning verkar folk ha en föreställning om att sommaren ska bli sådär Astrid Lindgrenfilms-idyllisk med barn som hoppar över järdsgårdar på blommiga sommarängar och nattbadar i varma insjöar. Man pratar om att ligga på klipporna vid västkusten och steka sig röd som en krabba och äta glass tills man ser ut som en ko själv. Ja hujeda mig vilken press sommmaren har på sig. I alla fall den svenska som gör alla besvikna med regniga dagar i juni och nyhetstorka i medierna. Vadå? Händer det inget förutom några mord och en kränkt kändis? Nej, för det flesta svenskar är inte hemma. Man betalar överpriser för snabbaste flykt ut ur landet. En av de bästa sommrarna jag har haft var förra året. Då var jag i Italien med A i 3 veckor. Där pratar vi sol och nattbad.

För att knyta åter till det jag började prata om, våren. Varför älskar jag våren? Jo, för våren kommer alltid som en trevlig överaskning. Man har inga förväntningar på den för under vintern har man gett upp allt hopp om att få känna värme och sol. Varje vårmånad är fylld av överaskningar. Mars med sina första soldagar, man kisar mot solen likt en mullvad nyss uppstigen ur jorden. April, kanske kan solstrålarna armbåga sig fram genom himlen och sprida så pass mycket värme att man kan ta av sig sin trippelfodrade vinterjacka och känna sig fri? De första vårblommorna tussilago och blåsippor tittar fram. Andra färger än grått, vitt och brunt gör sig påminda om sin existens. Maj. Now we're talking. Maj måste vara den allra bästa månaden. Alla knoppar på träd och blommor och buskar spricker likt ett majskorn i mikron i en enda jättestor klorofyllexplosion. De japanska körsbärsträden är så rosa och fluffiga att de ser ut som någon smetat in dem med sockervadd. Vitsipporna försöker tappert att täcka varenda grön fläck och uteserveringarna svämmar över av solljus abstinenta människor som kryper fram likt grävlingar från sina gryt. Frihet! Bara för att sedan bygga upp sorgliga förväntningar på sommaren. För är det något människan inte kan så är det att känna sig nöjd. Man vill ha mer.

Fan, njut nu av solen och värmen. Bästa vårhänget enligt mig är botaniska, vilket är ditt?

Jag kapitulerar. Ni vinner. Efter hårt och långt motstånd mot att själv beblanda mig i den allmäna bloggröran reser jag mig från läktarplatsen och går från passiv åskådare till aktiv mittfältare. Jag är svag, förvirrad och nybörjare. Jag börjar blogga.