Pink Floyd
Jag minns att jag smsade mamma en summering av veckan. "Scissor Sisters är kärlek, Thåström är Kung och Roger Waters är Gud". Av mamma fick jag tillbaka: "Skönt att höra att Gud är musiker".
Vaken?
Inte för mig. Jag kommer till steg 3. Så långt går det bra. Steg 4 däremot är svårt. 5an med. När jag väl lyckas kan jag sova som en björn i ide. Att somna in är däremot ett annat kapitel. Tankarna snurrar som en tvätten i en tvättmaskin på centrifugering. Kroppen kan vara hur trött som helst. Den bönar och ber hjärnan om att få sova, men hjärnan är obarmhärtig. Jag blir frustrerad. Vrider och vänder på mig. Öppnar ögonen och suckar högt av irritation. Ibland är jag så trött att jag blir förbannad för att jag inte kan få ro att sova.
Denna månaden har jag haft 3 bra nätter. 3 nätter då jag somnat in under halvtimmen. 2 av dem sov jag brevid någon annan. Den tredje var jag helt dränerad på energi och tankar. Jag är som ett svårlagt barn. Jag tar flera timmar på mig att somna. Allra bäst är om någon ligger brevid eller håller om mig. Att hålla om kudden funkar inte dock. Tro mig, jag har provat flera gånger men så lättlurad är jag inte att jag tror att det är någon annan än min dumma kudde.
Att få sova i sin systers säng, brevid henne, med hunden i sin balja. Då sover man gott.
Att få somna i någon annans starka armar. Med näsan mot någons varma hals. Då sover man gott.
Det händer dock sällan för jag vet av erfarenhet att det ibland inte hjälper att sova brevid någon. Att ligga brevid någon som sover fridfullt medan man ligger klarvaken och frustrerad brevid. Det är inte gott.
Curling-Sverige
Det känns inte helt bra - varför en skadad vänskap gör lika ont som ett brustet hjärta
Det talas inte lika ofta om den smärta som uppstår när ett vänskapsförhållande tar slut eller ändras. Den här smärtan är inte lika intensiv som kärlekssmärtan. Den är däremot långvarig och molande. Långvarig som en riktigt jävlig förkylning när nästäpptheten inte vill släppa efter 5 veckor. Molande som en ordentlig mensvärk. Man kan fortfarande gå till skolan/jobbet och behöver inte ligga hemma. Man lunkar på som vanligt men det känns inte helt bra. Det fattas något. Man blir grinig, trött och fundersam. Allra mest förvirrad.
Kanske känns det så tungt när en vänskap mellan två människor förändras för att man inte är förbered. I ett kärleksförhållande så finns ändå det lilla medvetandet om att det kan ta slut en dag. Att man kan få sitt hjärta brustet, att man kan förälska sig i någon annan. Fastän man lovar varandra allt och evighet (amen). En vänskapsrelation däremot, är så trofast, man ser sin vän förälska sig, göra slut, bli ihop igen etc. Man är med om allt. Man delar så mycket som en kärleksrelation inte kan göra. Man lovar inte varandra en evig vänskap för att man förutsätter att så är det. Man är så naiv. Man tar det för givet. Man tar varandra för givet.
Kan man lappa ihop en vänskap? Ja. Kommer den bli detsamma? Vet ej.
Temla
Hittade några gamla blåbär som låg och tryckte bakom en kantarellpåse i frysen. Havregrynsgröt med några frysta blåbär på. Det mina vänner, det kittlar dödskönt i kistan.
Ska man skratta eller gråta?
Idag kom en tidning jag väntat på. En julklapp från Pia och Fredrik och Axel. Nämligen den här http://www.spraktidningen.se/ Så nu har jag något att gotta mig med på bussen, språknörd som jag är.
Ser fram emot att få träffa de här två:
och
Vita lögner
White Lies - Death. Galet bra.
Snart måste jag se om Control. Anton Corbijns fina film om Joy Divison, eller vad säger du pappa? Vackra foton, sorglig historia och bra musik.
White Lies
Joy Division
Les printemps
Annars då?
Mitt i all sörja av tentor, begravning, tingsrätt och andra mindre roliga händelser finns det såklart en massa bra saker som jag kan trösta mig med.
Just nu kan jag inte få nog av: Blondie, The Pretenders, Charlie Winston, Blandad fransk musik och U2.
Diplomaterna på SVT är kanske det roligaste på svensk tv. (Annars står Californication och 30 rock för underhållningen när jag behöver skratta) Klas Ljungberg är den roligaste personen av alla. Den snubben kan leverera klockrena oneliners som "Miljonerna Rullar", "Pengar is not an issue" och " vi får skynda oss innan snapsen blir varm". Den 91 åriga rojalisten i dagens program var helt underbar när hon berättade att hon talade med kungaböckerna varje dag. Haha. Dock fick hon träffa kungen och drottningen tillslut och efter det var väl hennes livsmål uppfyllt.
Har börjat läsa Roberto Savianos bok "Gomorra". Äckligt äckligt. När jag skulle köpa grönsaker idag kontrollerade jag noga att de inte var italienska. Både pappa och jag ställer oss misstänksamma mot allt som kommer från Italien nu.
Fina fina Fröken Harry
The show must go on
Det är mycket nu. En del saker vill jag inte tänka på, jag får ont i magen. Men jag tänker kämpa på. Varför? För att när elefanten klättrar av ryggen på mig kommer gången allt kännas mycket lättare, förhoppningsvis får jag lite medvind i seglen.
The Show must go on
Den omöjliga förberedelsen
En av grundpelarna har fallit i templet. Världens bästa och finaste mormor, min mormor, har lämnat oss.
Jag brukar läsa dödsannonserna i tidningen. Inte alla men skumma lite. Jag känner sällan de som gått bort. Är det någon ung som lämnat jordelivet eller om det är en fin dikt så gråter jag en skvätt. Jag läser dem för att påminna mig om att livet inte är för evigt, det håller mig på jorden kan man säga. Jag lurar mig själv att jag är förbered inför döden. Min eller någon annans. I själva verket är man inte alls förbered. Man är förbered på den korta stund då kropp och själ skiljs åt. Man är förbered på den dag då man tar ett sista farväl av den kropp som själen levt i. På det kan man förbereda sig inför. Motvilligt. Man kan inte förbereda sig på tiden efter. Man kan inte förbereda sig på alla de stunder då ens nära/kära person inte finns där han eller hon brukar vara. Man kan inte förbereda sig på alla gånger det kommer gå upp för en att han eller hon verkligen är borta. Själen finns kvar därute. Fri, men inte tillgänglig. Man kan inte fånga in den igen. Man kan inte förbereda sig på saknaden. Man kan inte förebereda sig på tomheten. På vemodet. På sorgen. På ensamheten. Man kan förebereda sig på dagen då själen släpps fri men man kan inte förbereda sig på vad frisläppandet innebär.
"Livet är fullt av oberasskningar", sa den filipinske prästen på Ulfs begravning.
Detta var ingen oberasskning. Inte på slutet. Logiskt sett borde man vara förbered på det som inte är en oberasskning. Påminnelsen om mormors bortgång kommer dock varje gång som en oberasskning för mig. För jag var trots allt inte förbered. Då blir det en oberasskning. Jag får panik när det slår mig. Jag vill gråta, springa därifrån med händer för ögonen och öronen. Jag vill inte veta om.
Jag har inte läst dödsannonsen ännu. Men jag skulle säkert gråta. För mormor var både ung och det var en fin dikt (när vi valde den grät jag).
Om tangentbordet inte fungerar imorn beror det på en tsunami av tårar och snor.
Bästaste,
När vi satt på bryggan och åt frukost när alla andra sov?
När vi badade tillsammans i den kalla sjön förra maj?
Alla gånger då hundarna badat, med eller utan tillåtelse.
Den gången, då tilloch med Ulf tog ett dopp.
När Valpen trillade i sjön?
Alla met-turer med roddbåten (och bara en gång har jag fått napp)
De fantastiska solnedgångarna
Alla timmar man blickat ut över sjön.
Undrat hur det ser ut på andra sidan.
Funderat på om det inte är världens vackraste (och kallaste) sjö?
Vid frisläppandet av själen kunde du blicka ut över sjön även om ögonen var slutna.
Så du visste vart du skulle.
Nisse som förstod vart du tagit vägen sprang genast ner till sjön för att förena sig.
Det är heligt vatten.
Det är du.
Always a happy period med radiobil i trosan
Såg på tv häromdagen. Det är inget jag brukar göra då det bara visas skräp (förutom Diplomaterna som är hysteriskt roligt). En reklam som förbyllar mig är den där reklamen för always bindor. På den vita bindan så är det blå vätska (ok, fine alla kanske inte pallar röd vätska) och sen är det en liten radiobil (såna som finns på liseberg fast i miniatyr) som åker omkring på den. Förlåt mig, men hur tänkte de som gjorde reklamen? Jo, det ska föreställa någon dammsugare som suger upp allt blodet. Men snälla. Vilken jävla kvinna/tjej vill tänka på att det åker omkring en liten dammsugare/radiobil i trosan? Tänk alla tjejer och killar som är äldre än 10-11 och knappt vet vad mens är. Tjejerna kommer vara rädda för den dagen då de måste ha en radiobil/dammsugare som suger upp blå bätska som kommer en gång i månaden. Killarnas bild av tjejer kommer för alltid vara skadad. Och Happy ska man vara med. För det är en happy period. Fan vad kul det är med mensvärk! =) Typ bästa dagarna i månaden. Varje gång den molande värken i ryggen och magen sätter igång så poppar en massa blommar upp runt omkring mig och världen är så underbar. Så jävla gött.
