Tramphilosophies

En av grundpelarna har fallit i templet. Världens bästa och finaste mormor, min mormor, har lämnat oss.

Jag brukar läsa dödsannonserna i tidningen. Inte alla men skumma lite. Jag känner sällan de som gått bort. Är det någon ung som lämnat jordelivet eller om det är en fin dikt så gråter jag en skvätt. Jag läser dem för att påminna mig om att livet inte är för evigt, det håller mig på jorden kan man säga. Jag lurar mig själv att jag är förbered inför döden. Min eller någon annans. I själva verket är man inte alls förbered. Man är förbered på den korta stund då kropp och själ skiljs åt. Man är förbered på den dag då man tar ett sista farväl av den kropp som själen levt i. På det kan man förbereda sig inför. Motvilligt. Man kan inte förbereda sig på tiden efter. Man kan inte förbereda sig på alla de stunder då ens nära/kära person inte finns där han eller hon brukar vara. Man kan inte förbereda sig på alla gånger det kommer gå upp för en att han eller hon verkligen är borta. Själen finns kvar därute. Fri, men inte tillgänglig. Man kan inte fånga in den igen. Man kan inte förbereda sig på saknaden. Man kan inte förebereda sig på tomheten. På vemodet. På sorgen. På ensamheten. Man kan förebereda sig på dagen då själen släpps fri men man kan inte förbereda sig på vad frisläppandet innebär.

"Livet är fullt av oberasskningar", sa den filipinske prästen på Ulfs begravning.
Detta var ingen oberasskning. Inte på slutet. Logiskt sett borde man vara förbered på det som inte är en oberasskning. Påminnelsen om mormors bortgång kommer dock varje gång som en oberasskning för mig. För jag var trots allt inte förbered. Då blir det en oberasskning. Jag får panik när det slår mig. Jag vill gråta, springa därifrån med händer för ögonen och öronen. Jag vill inte veta om.

Jag har inte läst dödsannonsen ännu. Men jag skulle säkert gråta. För mormor var både ung och det var en fin dikt (när vi valde den grät jag).

Om tangentbordet inte fungerar imorn beror  det på en tsunami av tårar och snor.

Bästaste,
När vi satt på bryggan och åt frukost när alla andra sov?
När vi badade tillsammans i den kalla sjön förra maj?
Alla gånger då hundarna badat, med eller utan tillåtelse.
Den gången, då tilloch med Ulf tog ett dopp.
När Valpen trillade i sjön?
Alla met-turer med roddbåten (och bara en gång har jag fått napp)
De fantastiska solnedgångarna
Alla timmar man blickat ut över sjön.
Undrat hur det ser ut på andra sidan.
Funderat på om det inte är världens vackraste (och kallaste) sjö?
Vid frisläppandet av själen kunde du blicka ut över sjön även om ögonen var slutna.
Så du visste vart du skulle.
Nisse som förstod vart du tagit vägen sprang genast ner till sjön för att förena sig.
Det är heligt vatten.
Det är du.