Tramphilosophies

Ibland undrar man varför man seglar i motvind, varför man fortsätter att springa uppför rulltrappan som går neråt, varför man gör en dansföreställning med en elefant på ryggen. Det finns stunder då man hellre hoppar överbord, sätter sig ner i trappan och åker ner, vill säga till elefanten att sluta klättra på ens rygg. Ändå biter man ihop och fortsätter vidare med elefanten på ryggen. Tillslut kommer man in i andra andningen och det känns inte lika jobbigt längre. Man känner styrka och en känsla av att man kommer klara det ett tag till infinner sig. Man ser målet. Horisonten, andra våningen, slutet på föreställningen.

Det är mycket nu. En del saker vill jag inte tänka på, jag får ont i magen. Men jag tänker kämpa på. Varför? För att när elefanten klättrar av ryggen på mig kommer gången allt kännas mycket lättare, förhoppningsvis får jag lite medvind i seglen.

The Show must go on