Tramphilosophies

Glöm Earth Hour, jag är så miljömedveten att jag använder samma tepåse 5 ggr innan jag slänger den. Det ni! Jag har faktist aldrig förstått varför folk slänger påsarna bara efter en användning. Speciellt inte om de sen tänker göra en kopp te till. Jag använder alltid min minst 2 gånger. Samma sak med löste. Ja, jag är lite snål med eller ekonomiskt medveten, men jag tycker att miljömedveten låter finare.

2 dagar innan löning och jag funderar på matläget. Står på tå med händerna i kors och "svanhalsar" in i skafferiet med en scannande röntgenblick. Där finns det diverse gryn, korn och frösorter (min frukost), en 2 år gammal cocosnötsmjölk och torkad svamp i en burk. Tittar i nästa skåp och där är det betydligt festligare. Bulgur, quinoa, pasta och ris trängs med varandra. Dock endast kolhydrater. Varför tar det aldrig slut? Bulgurn, den är som fullkornspastan. Man äter och äter men innehållet i burken sinar aldrig. Öppnar kylskåpet och ropar "haaallåå" . "Hallå?" kommer det försynt från ketchupen som väckts ur sin sömn. Grannarna, hudkrämen och vinägern morrar åt mig att stänga dörren. Jag gör dem till viljes och öpnnar frysen istället. Bakom tomma ispåsar ligger en påse svamp och trycker. När jag närmar mig backar den oroligt som zebran inför jägaren. Jag identifierar mitt byte och hugger snabbt tag i svamppåsen.

Inser dock att påsen är rätt stor och den har jag ju sparat för speciellt tillfälle (när fan ett sånt nu uppstår?). Fuck it, tänker jag och ringer S. Hon bjöd mig på middag sist och nu är det min tur. Jag köper grädde och pasta har jag. Hon får ta med sig vitlök och lök. Eftersom jag nu ändå tänker hugga in på den speciella svampen kan jag lika gärna korka upp flaskan med vin som jag sparat för det speciella tillfället. S kommer och jag tillagar pasta med svampsås (svamp, grädde, lök, salt, portvin och torkade trattkantareller som även de sparats till ett speciellt tillfälle)). Vinet korkas upp till maten och det visar sig vara ett välsmakande vin som jag importerat via tåg från Bologna.

Så vips gick en middag som skulle bli "trist studentmiddag" till "lyxig onsdagsmiddag med en god vän".

Det speciella tillfället blev alltså onsdagen den 25 mars.
Vänta inte på det speciella tillfället - gör det själv!

Säg nattskiftet på sjukhuset och folk som sett för många danska deckare ryser ofrvilligt till. Tänker på ödelagda kulvertar, lik som vaknar till liv, förrymda psykpatienter och ett och annat mord. Riktigt så är det inte även om kulverten är ovanligt öde på natten jämfört med dagen. Liken vaknar inte till liv (hoppas jag), sist jag var i bårhuset låg de tryggt i sina skåp. Har inte sett en enda psykpatient på rymmen än (även om jag fortfarande är på min vakt efter ha lyssnat på för många sjukhusskrönor.) Mord. Nej det hoppas jag verkligen inte (även om skrönorna säger så.)

Jag har världens enklast arbetsuppgift. Egentligen undrar jag om det inte vore billigare att hyra in en apa att utföra jobbet men det hade nog inte setts så bra ut med en apa som springer runt på akuten. En gång i timmen eller varannan timme går jag ett varv på akuten och kollar att allt ser fräsch ut. Det gör det för det mesta eftersom jag går den där rundan så ofta. Resten av tiden spenderar jag i fikarummet med att plugga, jobba lite på översättningen, kolla på skumma filmer som går på TVn, läsa böcker. En ganska angenäm tillvaro med andra ord. Allt flyter på tills efterkl 3 på natten. När vargtimmen slår in blir det kämpigt. Kroppen vill sova, jag känner mig svag men för rastlös för att kunna vila. Går upp och i dvala hasar jag mig runt på akuten för att bevittna andra människors kamp mot vargtimmen. Personalen gäspar. Patienter bråkar. Polisen lugnar. Jag hittar ett blodspår som jag följer men det leder inte till något spännande så jag torkar upp det istället. En kvinna med rufsigt hår kommer gående mot mig. Hennes gång är ostabil och hennes blick är stirrig men ändå fråvarande. Mitt hjärta fladdrar till lite, jag har alltid vart lite rädd för påverkade människor. Hennes pojkvän kommer dock till undsättning och sjasar tillbaka henne till sängen och de börjar bråka. Jag går tillbaka till tryggheten i fikarummet och kollar på någon skum film. Klockan 5 vilar ett lugn över akuten. De flesta patienterna har fått åka hem eller fått en plats på en avdelning. Någon har somnat i väntrummet. Jag har piggnat till och vill bara gå hem. När klockan är halv 7 får jag nog och samlar ihop mina saker och går genom den ödsliga kulverten för att byta om, ute har solen gått och och det doftar frisk av vårmorgon. Inatt ska jag tillbaka igen.

Jag vet att uppdateringen inte är den bästa nu men jag har haft tokmycket att göra, men lovar lite inlägg imorgon med betraktelser från de senaste dagarna.

Puss på er!

Jag har kommit på en jättemysig sak. Det här kommer låta helt sjukt för er men jag skriver ändå. Jag kom häromdagen på hur kul det vore att gå "orangutang" med någon. Man går alltså som en orangutang går när den håller en människa. Man håller den andra personen i fingret, går lite före personen för att "leda" och med lätt hukning och med kroppen lite åt sidan. Sen måste man gå lätt och nästan gå/skutta fram. Men ingen spänstig skutt, mer släpande skutt. Jag tycker detta känns väldigt kul och mysigt men det kanske är något fel på mig. Jag provade gången på syrrans pojkvän som visserligen skämdes över att gå med mig sådär men det var hur kul som helst!

Prova själv med en vän eller flickvän/pojkvän. Hur gulligt och efterblivet som helst. Jag ska tvinga någon av mina vänner på fredag att låta mig gå orangutang.

Det här var den enda bilden jag hittade men den illustrerar ändå inte riktigt vad jag menar.

Sitter och dricker jasminte och ser på Babelavsnitt på SVT.play. Kan det bli skönare såhär dagen före födelsedagen?

SVTplay är en fantastisk uppfinning för folk som mig som aldrig slår på TVn och på så sätt missar flera bra program (nåja, det sänds inte så mycket bra program egentligen) av det som sänds och som jag inte orkar ladda ner.

Marie Louise Ekman - så cool och så snygg. När jag blir gammal vill jag se ut som henne eller Meryl Streep. Fast med största sannolikhet kommer jag först se ut som mamma och sen som mormor, förhoppningsvis utan kortisonuppsvullnad.

Såhär cool är ML Ekman

Sent i torsdags kväll skar jag mig i fingret. Det blödde på ordentligt och jag letade febrilt efter plåster men sådana varor finns inte att finna i mitt hem. Jag improviserade ihop ett bandage av toapapper och en hårsnodd och då såret inte riktigt ville sluta blöda. Jag lovade mig själv att jag skulle köpa plåster det första jag gjorde. Idag tappade jag en ljusstake på ena tån och det började blöda. Instinktivt gick jag in i badrummet och började rota efter plåster. Sen insåg jag att jag inte köpt några.

Jag slår mig jämt och ständigt, skär mig på saker och dunkar i bord och stolar. Jag är en klumpfot. Så varför, varför har jag aldrig plåster hemma?

Fina Marit Larsen gör vackra sånger som smälter ens kalla hjärta som vårens första solstrålar smälter isen i bäcken.

Lyssna och glädjs

http://www.maritlarsen.com/

Idag är en sån dag då man vankar av och an och bara suckar. Jag orkar inte göra något vettigt. Sitter fast i en öde landshåla för att jag är för lat för att ta mig hem till staden igen.

Det är mulet ute och det är mulet inne. Mulet i hjärnan och mulet mulet mulet.

Jag lånar mammas sambos dator och suger desperat i mig orden ur några inlägg från de bloggar som orkat uppdatera. Skriver onödigt långa kommentarer och ångrar allt efteråt.

Hundarna stryker runt benen på en av uttråkning och sen går 12 ben runt den gråa hålan i ett försökt till motion och frisk luft.

Gomorra ligger och pockar på uppmärksamhet och då och då tar jag upp boken och läser en sida. Jag orkar inte förfäras och läsa med lika mycket inlevelse som igår. Hunden och jag bråkar om syrrans balansboll, jag vinner fajten men ororar mig för eventuella hål i bollen efter jyckens tänder. Syrran kommer döda mig om den går sönder och rädslan för eventuell avrättning ger mig lite spänning för stunden.

Lägger mig i soffan och drar filten över huvudet och ångrar att jag inte tagit med min egen dator så hade jag åtminstånde kunnat jobba.

Tillslut får jag nog av mig själv och häller upp ett glas vin och gnäller om min tristess i bloggen. Mammas sambo sitter brevid mig och provar alla ringsignaler på mobilen (trots att han är 50 +), men jag är redan på mycket bättre humör så jag hindrar impulsen att dränka hans mobil i vinglaset.

När tisdag nuförtiden är synonymt med något bra, sitter söndag fortfarande kvar i tråkighetsträsket

I sommar köper vi ett Skånskt regionen runt kort och bussluffar oss genom Skåne. Badar vid barsebäck, går på Kiviks marknad, går på malmöfestivalen, äter glass i Lund och bara är. Visst låter det som en lysande idé syrran?

Vem går till systemet för att köpa vin bara för att väl vid kassan finna att plånboken ligger hemma?

Ibland blir jag så trött på mig själv.