Tramphilosophies

Idag är en sån dag då man vankar av och an och bara suckar. Jag orkar inte göra något vettigt. Sitter fast i en öde landshåla för att jag är för lat för att ta mig hem till staden igen.

Det är mulet ute och det är mulet inne. Mulet i hjärnan och mulet mulet mulet.

Jag lånar mammas sambos dator och suger desperat i mig orden ur några inlägg från de bloggar som orkat uppdatera. Skriver onödigt långa kommentarer och ångrar allt efteråt.

Hundarna stryker runt benen på en av uttråkning och sen går 12 ben runt den gråa hålan i ett försökt till motion och frisk luft.

Gomorra ligger och pockar på uppmärksamhet och då och då tar jag upp boken och läser en sida. Jag orkar inte förfäras och läsa med lika mycket inlevelse som igår. Hunden och jag bråkar om syrrans balansboll, jag vinner fajten men ororar mig för eventuella hål i bollen efter jyckens tänder. Syrran kommer döda mig om den går sönder och rädslan för eventuell avrättning ger mig lite spänning för stunden.

Lägger mig i soffan och drar filten över huvudet och ångrar att jag inte tagit med min egen dator så hade jag åtminstånde kunnat jobba.

Tillslut får jag nog av mig själv och häller upp ett glas vin och gnäller om min tristess i bloggen. Mammas sambo sitter brevid mig och provar alla ringsignaler på mobilen (trots att han är 50 +), men jag är redan på mycket bättre humör så jag hindrar impulsen att dränka hans mobil i vinglaset.

När tisdag nuförtiden är synonymt med något bra, sitter söndag fortfarande kvar i tråkighetsträsket