Tramphilosophies

I veckan damp tidningen Språk , till min stora lycka ner i brevinkastet hos mig. Den är, förutom frisbeetidningen jag en gång var prenumerant på, den mest nördiga tidningen jag läst. Salig bläddrade jag igenom tidningen, kastade snabba blickar på artiklarnas titlar för att få en överblick innan djupdykningen, och fastnar tillslut för Olle Josephsons artikel om ordföljd. Där jämför han de 3 olika positionerna i ordöljd och använder Blondinbella och Carl Bildt som exempel. Intressant, tänkte jag och gottade mig i texten. Leendet blev dock mindre i takt med hur långt jag kom i texten. Slutsatsen blev tillslut att jag skriver som en kratta nuförtiden. Insikten var dock inte helt oväntad då jag visste att min akademiska svenska håller en 11 årings nivå (till mitt försvar skriver jag en utmärkt akademisk engelska) men eftersom jag hade högsta betyg i Svenska B och brukar lyckas med den mesta prosa jag skriver, så svider det i själen att inse att det blir bakläxa för min del nu. För att kontrollera hur jag skriver till vardags ögnade jag igenom det senaste mejlet jag skrev (förlåt du som fick det) och såg till min stora fasa, att det såg, rent ut sagt förjävligt ut. Jag skämdes (skäms fortfarande) över att min vardagssvenska är så förfallen. Det här inlägget har jag därför nu kämpat med för att få det att se någorlunda hyffsat ut. Är det dags att göra ett besök hos min gamla lärare i svenska? Oavsett vilka åtgärder jag väljer att ta, är slutsatsen densamma, förbättring måste ske.