Tramphilosophies

När jag stod i kassakön såg jag en av rubrikerna på kvällslöpet som löd: "Sissela Kyle hade en kris, skrev en revy". Jaha, är det så man ska göra när man har en kris? Tänk vad många revyer jag skulle behöva skriva. "Sista året på gymnasiet - krisrevyn", "Vad ska jag ha på mig på festen kris - revyn", "Universitetskris -revyn" , "Bostadskris -revyn", "Förhållandekris - revyn", "Hårkris- revyn" , "Fylle - ingen vill ha mig kris - revyn" , "Någon vill träffa en, hur klantar jag mig inte kris- revyn" . Fast med alla de här revyerna borde ju någon av dem slå ordentligt. Kanske blir jag rik? Kanske får jag en " jag inte vad jag ska göra av alla pengarna kris" och måste skriva en till revy. Kanske går det åt helvete och jag måste skriva en revy om det. Kanske borde jag inte skriva en revy alls? Kanske ska man göra som andra och skriva en jävla bok om det? Kanske kan jag ha en egen tv show om det? Kanske så accepterar man läget och vidare. Eller hade inte en musikal vore roligt? Inte? Nähä...