Tramphilosophies

Om en vecka eller två ska jag lämna blod. Folk som inte lämnar blod undrar nästan alltid varför jag längtar så tills mitt nästa besök på blodcentralen. Jag brukar säga att det för att det är så mysigt och att man känner välbefinnande och känslan av att bli omhändertagen och uppskattad. Alla dessa saker stämmer men jag har kommit på den verkliga orsaken till min kärlek till blodgivningen. När man ligger där, på stolsängen, med armen utsträckt och huden ligger desinfekterad, blottad och redo för att penetreras av den långa nålen. Känslan av nålen som först sticker till och sen glider in i armen, när slangen som går från nålen till påsen, den som ligger ringlad över ens arm, när den fylls med blod, så varmt, så mörkrött. Då känner jag mig levande. När jag känner mitt varma blod rinna ur kroppen och ser påsen fyllas med mitt blod. Då är jag levande. Det är inte bara känslan av uppskattning och omhändertagenhet som får mig att längta. Det är känslan av att vara levande. Att dela med mig, av mig, till andra. Vetskapen om att någon annan kommer gå runt med mitt blod i sitt är galen, men sann. Ibland när jag tappats och ska gå därifrån kan jag känna mig lite svag. En påminnelse om hur värdefullt blodet är för kroppen. Hur det lätt kan försvinna och varför vi är så beroende av det. Så att vi kan leva.