Tramphilosophies

Är du född under åttiotalet? Om ja, känner du också stressen och pressen? Det som oftast kategoriserar åttiotalsgenerationen är vikten av ett välfyllt Curriculum Vitae. Tillskillnad från många andra generationer som har ett välfyllt CV vid övre medelåldern kämpar vi åttiotalister med att fylla våra innan vi hunnit fylla 30. Man förväntas ha tagit körkort, dykarcertifikat, jobbat, börjat på högskola eller liknande, rest mycket och långt, Grekland räcker inte då man ska ha hunnit besöka både Asien samt Sydamerika. Bott utomlands och jobbat är på snudd obligatoriskt.Man ska ha många vänner, både IRL och på Facebook. Åttiotalisterna är ambitiösa och jobbar hårt. De blir inga Filip och Fredrik, vem har tid att leka och skämta när det finns pengar att tjäna och saker att göra? Man ska starta eget företag och skriva blogg. Det är mycket som ska hinnas med och tempot är högt. Backpacka, simma med valar, chop chop. Jobba här, jobba där, många anställningar och arbetsplatser ska fylla ens CV, chop chop. Jag skriver det här för att jag börjar bli lite trött på att hela tiden känna mig otillräcklig och misslyckad. Jag har rest, New York och tågluff, håller på att ta körkort, går på universitetet, jobbat, skaffat lägenhet, flyttat ihop och isär, fram och tillbaka, men ändå känner jag pressen. Jag känner mig gammal och är rädd att loppet är kört fastän jag inte ens fyllt 25. Hur ska det gå när hela min generation som ska ta över efter fyrtiotalisterna när vi kommer gå i väggen och bränna ut oss vid 30? Vi måste lugna ner oss, sluta stressa och pressa. Nu förespråkar jag inte slapphet eller snigeltempo men jag undrar, what's the rush? När man uppfyllt alla mål vid 50, vad ska man då göra när man blir pensionär? Jag har massor av drömmar och visioner, planer för framtiden, saker jag vill göra men jag vill inte att livet ska ta slut vid 50. Vet ni varför perfektion är så trist? Jo, därför att efter perfektion kommer inget. Sluta sträva efter perfektion och börja leva livet! /P