Tramphilosophies

Jag är en fenix. En fenixfågel. Likt fenixfågeln har jag de senaste månaderna ruttnat lite, haft en trasig, grå fjäderdräkt som jag tappat med tiden. Jag har hållt mig undan folk, ugglat på jobbet och häckat över studielitteraturen för att göra korta utflykter till gymmet och samla kraft till "the great burn up". Tillslut när fågeln ser som risigast ut så "poff" brinner den upp. Men frukta inte, den kommer åter på nytt, i en ny fin fjäderdräkt med massor av energi och kärlek. Jag är en smällkaramell, redo att öppnas. Jag har så mycket energi, glädje och kärlek i mig nu. Jag är som en fucking piñata. Hit me! Det känns som jag bor i ett rosa sockervadd (inte lägenheten). Ingenting kan ta ner mitt humör nu. Ett brev på posten försökte, men jag står kvar med ett leende. Hyresvärden försökte med en hyreshöjning, inte ok men jag är glad ändå. Jag är tillbaka. Jag är levande. Jag har världen bästa familj och vänner. Därför lever jag.